Wüeggertz

Jag slog på teven, och där citerades en dikt. Någon som jag hört för länge sedan. En dikt jag skrev ned i ett alla hjärtans dag-kort till min dåvarande pojkvän. Och att höra den fick mig att känna mig sorgsen, ja ledsen faktiskt. Jag saknar honom fortfarande, inte direkt honom som person och att det är han som ska älskas, men själva tryggheten, kärleken och den eviga längtanen. Jag saknar att älska någon så mycket att jag tappar andan utav åsynen av den, att känna värmen som sprider sig i kroppen vid varje tanke som tänks om den, och förväntningen man känner precis innan man öppnar ögonen när man vaknar och vet att dess ansikte kommer vara framför en. Men alla chanser jag fått har jag avvisat, det är dags att börja se vad man har och inte drömma om det man önskar. För han, det, kommer aldrig tillbaka.

Jag bär ditt hjärta