Wüeggertz

Vad kan man annars göra en sen måndagskväll, än att sitta uppkrupen i soffan lyssnandes på lugn musik och lida lite över den alltför fylliga kvällsmaten. Jag anklagar Norah Jones för dagens upprymdhet och nästan barnsliga tro på hopp och kärlek. Nästan så att jag kramat om främlingarna på gatan och kysst deras kinder, bara för att visa hur jag kände. Tur som det var så har jag ju lite självkontroll. Men inte stoppar det en från att le konstant och småskratta lite då och då i sin förnöjdhet. Borde kanske tillägga att dessa dagar inte kommer särskilt ofta. Jag är nästan alltid belåten, nöjd med livet, tillfreds. Men sprudlande lycklig och hoppfull, det kommer några få gånger om året. Iallafall i nyktert tillstånd. Oftare än så skulle jag nog inte klara det psykiskt sett, jag är ju lite utav en livsfilosof. Ja och hur roligt skulle det vara att fundera över livet om man alltid vore på topp?