Wüeggertz

En tur till Sverige sitter aldrig fel. Så jag mötte i fredags upp med mamsen och Magnus som landade på Kastrup efter sin Turkietsemester och tillsammans tog vi tåget över till solbadande Lund, dock inte med den värmen som dom båda nu vant sig till. Alltid lika härligt att vara hemma, träffa hundarna och då även syrrans otroligt söta valp. Katterna var helt klart inräknade också, men inte riktigt samma prioritet nu när Tia inte längre är där. Det skulle bli en lugn kväll hemma med Idol och mys, vilket jag inte haft på lääänge. Idol är inte precis något som ses på i Frederiksbergslägeneheten. Dock avbröts jag tre låtar in i programmet och det blev en bilresa ut till Limhamn för att hämta en väska och avlämna en huvudkudde. Lite onödigt kändes det allt, men Sofie hade väntat på den väskan i två veckor redan, och att låta henne vänta längre, ja det är ju bara elakt. Så nästa etapp blev då att besöka den gamla arbetsplatsen och snabbt lämna av den, men visiten visade sig bli längre än vad jag väntat. Inget mig emot dock, hur man än förnekar det så saknar man ändå det jädrans stället. Människorna, snacket, vännerna och inte minst av allt – att kunna prata svenska! Efter Donkanbesöket kördes det hem för att sova och vara utvilad inför mogrondagens stora höjdpunkt, återträff med HG-töserna.

Fast först fick dagen startas upp med ett besök ute på Burlöv Center där det handlades in en massa smink och underkläder. Sen var det att åka hem, göra sig iordning och få skjuts in till Stortorget. Vandra dom djävulska gatorna in till Lilla Torg och möta upp med Carro som var den enda som hunnit fram ännu. Så vi gick in på Friday’s, beställde dricka och snackade loss. Kim joinade vår lilla skara, och kort därefter kom Lolli och Miia. Gänget var samlat. Så gott som det gick i alla fall, Eva var ju fortfarande på Irland och Andrea, hon var inte kontaktbar. Fem tjejer som inte sett varandra på ett år, det var mycket att ta igen, nya upplevelser som skulle berättas och minnen som skulle blåsas liv i igen. Dock kunde inte Lolli stanna särskilt länge då hon inte fått ledigt från jobb, så snart var vi bara fyra. Men god mat, gott sällskap och verkligen verkande dricka var mer än vad man kunnat önska. Ja, förutom att Kim ville ha ballonger. Och det fick hon. Så blev det dags att röra sig vidare och bort till torgets andra ände för drinkar, men först bankomatbesök och använda upp fyra heliumballonger. En uppgift som visade sig vara svårare än man kunnat tro. Det hävdas härmed att Friday’s inte har så kallat äkta helium, för rösterna blev ju inte såå förändrade. Men det sjöngs på i olika typers falsett, Främling, Bumbibjörnarna, hela repertoaren kördes igenom om och om igen. När gasen var slut och kontona tömda styrdes det mot nästa bar, men 21-åringar som vi alla (nästan) var så ville inte vakten släppa in oss. Nej för Lilla har ju 23 på dessa lördagar, något som Kim besviket fick höra trots hennes kommentarer om att hon aldrig blivit nekad förut. Lite smått snopna så gick vi tillbaka till Friday’s där vi knappt ens kom in där heller. 23 som sagt. Men minnet av oss skuttandes ut därifrån med fyra röda ballonger var fortfarande färskt hos vakten, så han släppte tillslut in oss ändå. Så var vi tillbaka där vi började, och vår tidigare servitris skrattade åt oss när vi återigen placerade oss i loungen för att dricka. Fyramannasällskapet utökades med två medlemmar. Nya drickor skulle provas, och det beställdes in i kanna. Sött och syrligt, gudomligt vill jag helst beskriva det. Den nya favoritdrinken – Strawberry Mojito. Två kannor blev det i slutändan, sen slutade kvällen tyvärr. Men baren skulle stängas, töserna hem för att jobba dagen efter. Fast trots att vår kväll för en gångs skull blev tidig så hade den inte varit mindre underhållande, och dom alla lovade att snart ta sig över sundet och besöka mig i min nya stad. För min del blev det en taxiresa till mina gamla Malmökvarter och en natt sovandes hos Jesper medan han spelade tv-spel. Tur att jag mer eller mindre kan sova mig igenom allt efter ett par glas. 

Kanske sov jag lite väl gott, för jag missade frukosten på Espresso House som jag bjudit in Sofie på. Istället blev det en eftermiddagsbrunch och liten shoppingrunda i höstslagna Malmö, följt utav en två timmars vandring på Östra Kyrkogården. Vi skulle nämligen hitta min farfars grav och tända två ljus nu när Allahelgona närmar sig. Men vi hittade inte honom. Beskrivningen lämnade ju lite att önska, så det får helt enkelt ges en ny chans nästa gång det nalkas storstadsbesök. Lagom frusna och hungriga tog vi oss tillbaka till landet och jag valde att pyssla om oss båda med varm choklad uppkrupna i soffan. Det kollades på äkta tjejserier, något som Sofie inte helt uppskattade. Men hon var ju också lite distraherad utav faktumet att Robin skulle komma senare på kvällen, och jag skulle ju få träffa honom. En oro som man med min speciella humor verkligen kan förstå. Fast jag hade ju tänka vara snäll som ett lamm, till att börja med. Så efter att äntligen ha tinat upp till vanlig kroppstemperatur och fått mat i oss, då blev det att hämta den omtalade killen vid bussen och köra hem till Sofie där det vankades efterrätt. Något som ingen tackade nej till. Sen om jag själv får säga så skötte jag mig exemplariskt, kom någorlunda överens med ”nykomlingen” och bildade även enad front med honom mot Sofie under viktiga uppdrag, såsom att kittla henne och retas allmänt. Att se henne så glad ihop med honom gjorde mig glad för hennes skull. För hon är en människa som ger åt alla andra men inte tänker på sig själv. Någon som man alltid kan lita på är där och skulle hoppa tillsammans med en om man bad henne. Så att se henne på det viset, det värmde mig inombords. Sen att jag lite elakt nog berättade en väldigt dålig skräckhistoria och fick henne rädd för att köra hem mig själv, det var ju helt klart utav ren kärlek. Vi kan ju inte alltid gulla med våra älskade, det skulle ju vara förfärligt tråkigt i längden.