Wüeggertz

Det känns väldigt vemodigt att sitta här i sängen med Tia liggandes i fotänden när jag vet att efter inatt så kommer hon aldrig mer att göra det. Ännu hårdare blir det att acceptera när jag egentligen skulle ha tagit över henne till Köpenhamn på fredag. Men jag är ändå lättad över att det hela upptäcktes innan, för jag vet att jag inte kunnat resonera lika klart när jag äntligen fått tillbaka henne som min egen. För jag har ju saknat henne dom senaste nio månaderna och längtat efter henne, trots att hon "bara" är en katt. Min katt. Den som sovit med mig, krupit upp i mitt knä, kallat på mig när jag suttit i soffan, åkallat min uppmärksamhet och kärlek. Den knäppa katten som sítter på bakbenen och viftar med framtassarna när hon vill ha godis, kel och uppmärksamhet. Hon som älskar päron och torrfoder men fnyser åt blötfoder. Som på pappret tillhör min syster men som jag tog över för ett år sedan. Helt enkelt katten som jag mer eller mindre avgudar. Allt gick så snabbt idag och jag fick mer eller mindre ta mig akut över sundet inför imorgon. Ett veterinärbesök som skulle klargöra Öresundsflytten blev istället en rekommendation om avlivning, och trots att jag varit på andra sidan sundet så känner jag mig som boven i dramat. Hur kunde jag som pluggar till veterinär missa att hennes pälslösa fläck innebar en leversjukdom? Hade hennes skinn hunnit gulna och jag såg inte det? Istället har jag tryckt på om sprutor som skulle tas mot rabies och hur mycket jag ville ha över henne. Så jag vill inte sova inatt, jag vill inte gå miste om dom sista timmarna hon har i livet. Även om det bara betyder att ha henne sovandes i mitt knä.