Wüeggertz

Mitt liv känns ofta som hur min lägenhet ser ut efter denna helgen - festens kvarlevor. Den konstiga och ihåliga tystnaden som uppstår när musiken plötsligt slutar. Jag tittar på klockan och inser att den inte är mer än kvart i elva, och ändå känns det som att det för sent att vara uppe, men samtidigt för tidigt för att lägga sig. Mina ögon klarar inte av att läsa en rad till av anteckningarna, och teven har inget särskilt att erbjuda ikväll. Så jag sitter mer eller mindre i soffan och väntar på att tröttheten ska slå mig.

Tiden har gått så snabbt nu på sistone. Vad hände med januari och februari? Har dom verkligen redan varit här? Snabbspolade vi oss igenom det kalla och grå vädret? Jag minns inte ens vad jag gjort under dessa månader. Någonstans i dimman glömde jag mina favorithandskar på Francis Pony. Jag har fortfarande inte hämtat dem. IKEA har mer eller mindre ägt min fritid, och jag vet inte ens om det kommer visa sig vid nästa löning. Saknaden efter Sofie har självklart vuxit och jag inser att det kommer ta ytterligare tre månader innan jag återigen förfestar i duschen medan hon om och om igen försöker komma på vad hon ska ha på sig. Sen idag slog det mig att jag snart varit singel i två år. Ändå minns jag inte några perioder som varit utan killar eller småförälskelser. Jag kan inte heller komma på en kille som faktiskt betytt något mer för mig. En bergochdalbana helt enkelt. Innerst inne önskar jag att jag kan skylla det hela på romantikern jag är - att ingen tagit mig med storm. Men det skulle ju vara att ljuga, för jag vet att han gjort det, bara att jag valde bort honom. Ignorans var ordet.