Wüeggertz

Jag saknar det, något så oerhört. Det är inte en konstant saknad längre, men det slår mig så extremt emellanåt. Sen är jag mer eller mindre lamslagen resten av dagen. För något så vackert och äkta kan jag inte leva utan. På ett sätt vill jag lägga lite av skulden på Danmark, hur det inte ges den samma plats som hemma i Sverige. Jag vill så gärna tillbaka till det, fortsätta där jag slutade. Men samtidigt är jag livrädd för hur det kommer bli när jag sitter där och upptäcker att jag inte är så bra som jag mints och hoppats på. I sommar ska jag tillbaka upp i sadeln, om än för bara några timmar, och gud vad jag längtar! För det finns egentligen bara en sak i mitt liv som man kan hitta återspeglad i varje rum i min lägenhet - hästarna. Här i Köpenhamn känns det livet så långt borta, det finns inga hästar i närheten, och ingen pratar om sporterna som därhemma. Inte en chans att det visas ridsport på teve, och inte heller att det står något om det i tidningen. Det var snart två år sedan jag på en tävling, eller spenderade en hel helg i stallet. Jag saknar det. Och jag förbannar min ekonomi, och mitt oregelbundna schema, som gör det omöjligt för mig att ens skriva in mig på en ridskola för börja om på nytt.

Så många hästar jag förälskat mig i genom åren, fler än vad jag kan få plats med på mina två händer. Jag kan minnas varje namn, alla deras små egenheter, hur dom var att rida och exakt i vilken ordning dom kom i. Hur ledsen jag var över att dom alla försvann ur mitt liv en efter en, och faktumet att jag idag inte har så många bilder på dem som jag egentligen önskar. Dom första stegen på Dunmore, myset i boxen med Digger, tillitsbyggandet med Zanger, travlicenset med Brådis och Romeo, somrarna med Blixten, medryttaråren på Pepita, horsemanshipträningarna med Felix, hoppträningarna med Goldie, Cosa och Melody, dressyren med Natascha och till sist, terrängen med Waiting. Så många hästar, inte ens häften nämnda här. Så många vidunderliga varelser som alltid kommer finnas i mitt hjärta, och som jag saknar än idag.

Det har varit en lång och händelserik helg. Jag har skrattat, gråtit (både av glädje och oro) och tillslut återfunnit min balans. Det har firats valborg i Lund, jag har träffat gamla vänner, tillfrisknat efter en väldigt hektiskt månad och återigen börjat känna att livet är inte så dumt ändå. Sen har Sofie kommit hem. Behöver jag säga mer? Beskriver inte den meningen det hela? Känsloregistret jag gick igenom sekunden jag såg henne på parkeringsplatsen och hur upprymd jag varit sedan dess? Att jag nu bara vill dra över henne till Köpenhamn och presentera henne för alla dom människor jag lärt känna det senaste halvåret, för att jag vill att hon ska få träffa dem, och dem ska få träffa henne. För det är ju HON, Sofie som jag tjatat om i flera månader, saknat som en galning och nu äntligen kan få visa upp. Nästan lite som en troféhustru. Ja jag är nog lite löjlig, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag är bara så glad över att hon är hemma. Det är ju min, ja precis, min Sofie.