Wüeggertz

Det har varit en lång och händelserik helg. Jag har skrattat, gråtit (både av glädje och oro) och tillslut återfunnit min balans. Det har firats valborg i Lund, jag har träffat gamla vänner, tillfrisknat efter en väldigt hektiskt månad och återigen börjat känna att livet är inte så dumt ändå. Sen har Sofie kommit hem. Behöver jag säga mer? Beskriver inte den meningen det hela? Känsloregistret jag gick igenom sekunden jag såg henne på parkeringsplatsen och hur upprymd jag varit sedan dess? Att jag nu bara vill dra över henne till Köpenhamn och presentera henne för alla dom människor jag lärt känna det senaste halvåret, för att jag vill att hon ska få träffa dem, och dem ska få träffa henne. För det är ju HON, Sofie som jag tjatat om i flera månader, saknat som en galning och nu äntligen kan få visa upp. Nästan lite som en troféhustru. Ja jag är nog lite löjlig, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag är bara så glad över att hon är hemma. Det är ju min, ja precis, min Sofie.