Wüeggertz

Sommaren när jag skulle börja lågstadiet köpte jag en kattunge för min veckopeng. Hon var så pass liten att hon fick plats i min pappas handflata, och hon var familjens första katt. Katten Isa. Idag, lite mer än 15 år senare fick hon somna in. Och jag kunde inte hjälpa att undra hur mitt liv kommer att kännas utan henne i det - hon har ju alltid varit där. Vem kan glömma katten som man klädde på dockkläder och bäddade ner i sin barnvagn, för att köra runt med henne i villakvarteret? Vem kan låta bli att sakna katten som kallade på en när man skulle sova, bara för att hon skulle se så att alla var hemma?