Wüeggertz

Dagarna går alltid snabbare än vad jag förväntat. Tiden rinner bara iväg tycker jag. För en månad sen stod jag på min systers bröllop och höll tal. Jag sjöng även i kyrkan, grät mer än en gång och dansade tills musiken klingade ut (även om min och kusinens dans fick min mamma att oroa sig över om min klänning skulle hålla sig på plats eller inte).

Det var ett vackert bröllop, och en sak hänger kvar mer än allt annat. Under ceremonien berättade prästen att Peter (brudgummen) inte tyckte om frasen "Tills döden skiljer oss åt" och han undrade om man kunde ta bort eller göra om den. Det var inte på grund av den direkta anledningen som de flesta skulle tro - att han av sin moderna syn tyckte att man i dagens samhälle inte kommer att leva ihop så länge, och därför ville ändra det till något mildare. Nej, det var djupare och mer simpelt än så. Han vägrade att tro på att deras kärlek skulle sluta när en av dom dog, han ville ändra det till något som fastställde att deras kärlek inte skulle skiljas av döden, utan att den skulle leva vidare i evigheten.

Det var ren viljekraft som höll tillbaka mina tårar.

Så nu är jag en svägerska. Kan inte säga att det känns så annorlunda. Dock kan jag erkänna att jag ser fram emot att bli moster. Två månader, sen får jag en liten systerson, och jag är exalterad. Nästan så att jag börjar tycka om alla barn i min omgivning. Men bara nästan.

Brudparet :)