Wüeggertz

Romantik. Hopp. Naivitet. Dessa ord är mina motton, för på något sätt är dom alltid medverkande i mitt liv, och det är jag glad över. Det är därför jag kan förälska mig i en kille efter att ha spenderat en hel natt med djupa diskussioner, tedrickande och insikten att vi båda läser en bok på samma sätt. Att jag sedan inte längre är förälskad i honom på det sättet längre, det är en annan historia. Men jag är fortfarande förälskad, i staden han bor i, staden jag vill ha som min egen och som jag inte kan släppa riktigt ännu. Så jag drömmer om den, om hur mitt liv hade kunnat bli där, hur jag återigen fått börja om på nytt i en ny stad. Kanske är de känslor jag fortfarande har kvar för honom egentligen bara en symbol för ett liv jag kunnat ha om jag bodde där, en romantisering av ett liv jag kunnat ha och kanske längtar efter. För jag vet att han inte är den jag söker, men han är en del av symbolismen för mitt London. Han är den vänliga kärnan som gjort det lättare att hitta det okända jag strävar efter. Det jag längtar efter att få utforska på mitt eget sätt. Jag tackar honom för det. För utan honom hade jag aldrig funnit mig själv ensam på Londons gator, givit mig själv möjligheten att fördriva tiden, hitta smultronställen, eller krypa upp mot ett träd i parken för att läsa en bok. Från det sunkiga frukosthaket Frankie's i Acton, till nattklubben Joe's i Camden. Jag är verkligen förundrad, fascinerad och ofattbart förtvivlat förälskad i denna stad. Fem resor dit på 10 månader är inte nog, jag måste tillbaka, snart.