Wüeggertz

I skrivande stund sitter jag och slappnar av i soffan. Nyss inkommen från en löprunda i regnet låter jag min kropp sakta varva ner. Tre hundar springer fram och tillbaka över golvet och morrar lekfullt åt varandra. Jag har haft en veckas avkoppling och detox från Köpenhamn. Något som jag anser att alla har behov för lite då och då. Det är inte förrän jag kommer ifrån Danmark som jag både inser hur mycket jag uppskattar min lilla lägenhet och vad den egentligen betyder för mig. Trots att jag gör många saker som jag i efterhand inte är helt stolt över, och väljer lite konstiga vägar lite då och då, så har jag något att komma hem till, något som jag kan kalla mitt eget. Det är kanske lite märkligt, men jag känner fortfarande den där varma känslan i hela kroppen när jag ser min namnskylt på dörren. Samma känsla brukar dyka upp när jag går hem från metrostationen under smått regniga kvällar när det skymmer och gatorna är helt folktomma. I mitt huvud spelas mitt livs egna soundtrack och mannen som sjunger har den där perfekt raspiga och lite whiskeyrökiga rösten som får mig att bli knäsvag. Det hela ackompanjeras utav en enda akustisk gitarr. Lite som en Jim Morrisson korsad med en John Mayer, fast bara ännu mer fulländat.