Wüeggertz

Dofter, smaker, syner
känslan utav hud mot hud
ljuden från lyckan i rummet intill
Allt samlas upp i högar
för att sedan spolas bort
Rengöras, räddas, återfås
Kroppen fylld utav bevis
täcker huden
sitter i håret
under naglarna
Skrubbas bort bit för bit
löddras upp om och om igen
då när minnena tvättas bort
det som måste försvinna
minnena från igår

Detta är det sista brevet jag skriver till dig, det sista till din samling. Men det betyder inte att detta ska vara ett argt brev, och inte heller ett ledsamt brev. Jag vill att det ska vara ett hyllande brev, en tribut för två människor som älskade varandra villkorslöst trots stora olikheter. Kanske var vi inte så olika. Under våra hårda yttren fanns där två sargade hjärtan som med rädslan av att skadas ännu mer tveksamt lät sig öppnas för en främling. Vem vet vart vi hade stått idag om vi båda vågat ta steget tidigare? Även om jag ofta kan undra, ångrar jag inte det som hänt. Jag träffade dig och du gjorde mig så pass hel som jag kunnat bli, och någonstans på vägen började jag att älska dig. Det var ingen enkel kärlek, den var tuff, men ack så underbar, och om den så kommer att vara min enda är jag nöjd. Det krävs mod för att våga älska, och det krävs styrka för att klara av alla de svallvågor som om och om igen slår mot hjärtat. Kärlek är en oändlig resa med höga berg och djupa dalar, och aldrig kommer man undan hjärtats önskan om att ta den långa vägen hem, just bara för att få lite extra tid. Det var under den resan vi inte längre följdes åt, vi genade på olika ställen och fann oss vilse i varandra, oss själva och kärleken. Där i vår desperation sa vi farväl till varandra och gick skiljda vägar för att aldrig mötas igen. På min väg hem saknade jag något, det var inte bara en del utav mitt hjärta, jag saknade min bästa vän, den som försvunnit i snåret utav svartsjuka. Såg du honom där du gick? Jag har nämligen inte hittat honom igen. Om du ser honom, ge honom mitt nummer, för jag saknar min bästa vän varje dag som går.

Jag var iväg på minisemester med Carro i fyra dagar. Det hela började i fredags med tåget upp till Stockholm kl 05.14. Där blev det tågbyte och vi fortsatte vidare mot Sundsvall. Tyvärr var det banarbete så vi fick åka buss från Gävle och väl framme i Sundsvall fick vi hoppa på nästa buss mot Härnösand. Efter elva timmars resande var vi äntligen framme, men det gav oss ingen vila eftersom vi var tvungna att dra våra överfyllda väskor upp för alla backarna som möjligen kunde finnas i staden. Men vi kom fram till vårt vandrarhem och belönade oss själva med en skön dusch och sedan en tur ned på stan. Vi hyrde cyklar, så aldrig mer skulle vi behöva gå i backarna igen. Varsin hamburgare senare tog vi oss till en av idrottshallarna och tittade på lite innebandy. Ni vet hur jag är med klädsel och skor, och denna kvällen var inget undantag. Det uppmärksammades, och jag njöt utav min stund i rampljuset. Dock blev det ingen utgång som vi hoppats på, istället blev det ishockey och caprinias med grabbarna. Kudden var väldigt skön när jag la mig i sängen den natten, och visst sov jag skönt, fram tills att jag låg klarvaken klockan kvart i fem och förbannade min tillfälliga morgonpigghet. Vi startade den nya dagen med nya caprinias och man kan verkligen säga att vi tände till. En hel dag i en idrottshall, alkohol på flaska och vattenpipa var på schemat och vi lyckades väldigt bra med att hålla det. Social jävel som jag är raggade jag upp ett kvällssällskap till mig och Carro, han skulle visa oss staden tillsammans med en vän. Denna man och hans vän slutade med att vara vårt sällskap för hela helgen, och snacka om att vi trivdes i varandras sällskap. Deras namn var Johan och Jimmy, ett radarpar som inte gick att skilja ifrån varandra. Under kvällens gång fick vi uppleva alla möjliga ting, tjejer som eldade på sina händer, en Johan som drack igenom multipla sugrör och hävdade att det gjorde honom fullare, spontandans på Härnösands gator, biltur med en Goran från Hörby, vänskaplig närhet, upprepningar om att ringa Carina, och en massa liv om Köpenhamn. Den natten blev jag lite kär faktiskt. Dagen efter var den sista med innebandyn, finalerna skulle spelas och även detta året skulle jag sitta som på nålar när slutsekunderna rusade fram och guldet närmade sig. När allt var slut försvann lagen så snabbt, och där var vi kvar i en stad som nu mer eller mindre sov. Vi bjöd in oss själva hos Johan och det blev en kväll med film, ishockey, vattenpipa och Dooley's. Ingen av oss verkade vilja avsluta och när vi under småtimmarna tog oss tillbaka till vandrarhemmet ville vi inte räkna de få antalet timmar som återstod innan vi skulle ta bussen därifrån. Efter att ha packat alla våra saker var det dags att sova, och efter mycket vridande och vändande lyckades vi, drömmandes om innebandy, killar och dimman från helgen. När morgonen kom kändes det vemodigt att lämna tillbaka cyklarna och rulla våra väskor ner till stationen. Ett sista farväl till staden blev en brunch i form utav burgare på Frasses, och när bussen väl kom ville vi byta plats med killarna. Dom skulle åka hem till våra liv och vi skulle få stanna kvar i den lilla lugna staden några dagar till. Men det gick inte. Så vi klev på bussen, satte oss ner och tittade ut genom bussfönstret, just i lagom tid för att se killarna gå iväg och inse att vi redan saknade dem. Det enda som fanns kvar nu var en lång resa hem och ett års väntan till nästa SM.


Här nedan bjuds på lite ord och uttryck som snappats upp under helgen:

- brullor
- bränd
- blåst, lurad och bedragen
- struts
- jag måste ringa Carina
- dra en gräns
- vi har fått napp

All I can say about how things go
I don't know, I just don't know
I make up believable lies
and compromise my life

Either way, I'll break your heart
but leaving you is not on my mind
Just kiss me slowly before I go
and then let me walk away
So once again I'll find my way
when I'm heading back home