Wüeggertz

Jag kan höra ditt hjärta
det slår för två personer
Det slår två slag åt gången
jag vill att det bara ska slå ett

Ett slag för mig
ett slag för oss
ett slag för vår framtid
ett slag och inte två

Jag ville inte stänga dörren
så jag lämnade den på glänt
Sedan ritade jag en karta
så att du kan hitta tillbaka hit

Jag borde stänga dörren om dig
men jag vill inte
vågar inte
i rädslan om att du försvinner
när låset vrids om

Det gjorde ont,
ondare än vad jag trott,
när jag förlorade det jag aldrig haft
(inte ens till låns)

Men om du en dag hittar
en söndertvättad lapp i dina jeans
följ kartan som ritats
och gå hela vägen fram till dörren
Nyckeln ligger i blomkrukan till vänster

Välkommen hem
välkommen tillbaka
välkommen in i mitt hjärta

Självbiografi

Jag lever inget spektakulärt liv
här på gården mitt ute i ingenstans,
sköter mina sysslor i hemmet
går i skolan på vardagarna
och festar bort helgerna i Malmö stad

Inget spektakulärt liv alls faktiskt,
ett liv på landet
ett Svenssonliv
en svensk familj med svenska seder.
Skilsmässobarn nu i elva år
en pappa i en närliggande stad,
som ställer till med fest varje gång jag hälsar på

En gång samlade jag på Spice Girls-kort
och sjöng ”Mama I Love You” framför spegeln.
Jag bodde i ett vanligt villakvarter i Malmö,
avskydde jeans mer än allt,
drömde om hästar varje natt,
lekte med livet varje dag,
hade fler vänner än vad jag kunde räkna till,
sjöng i kyrkan varje söndag,
målade upp min framtid som underbarn.

Jag var inte Guds bästa barn,
långt ifrån det kan man säga.
Drog kusinen i öronen
tog hennes mat och napp,
samtidigt som jag ansåg henne vara min allra bästa vän.
Jag slogs med barnen på dagis,
utsattes för den mildare graden av mobbning,
stärktes av mina erfarenheter,
blev självständig och oberoende av andra.

En dag började jag växa upp,
förändras till något jag inte kände igen.
En främling i min egen kropp som tog över.
Vad jag älskade denna främling.
Som ett glas vatten för en uttorkad hals
släckte den törsten som snörpt ihop mitt sinne.
Hittade min frälsning i musiken och hästarna,
det som fick mig att flyga konstant.
Alltid hade jag vetat
att jag var ämnad för något större,
men vad visste jag inte riktigt än.

Sen splittrades min trygga tillvaro
mitt hem byttes ut mot ett nytt,
förändringen var ett faktum.
Vännerna försvann
utan att jag märkte det,
som sanden i ett timglas
som sakta rinner undan.
Ett nytt liv påbörjades
en andra chans att göra rätt för mig,
men jag misslyckades.
Nyckeln till livet trillade mellan
mina utspärrade fingrar,
ingenting verkade vara av godo.
Då träffade jag honom,
Kärleken,
som gav mig en biljett till expresståget
destination ”min framtid”.

Rädslan byttes ut mot mod
det nya livet hade börjat.
Högstadium gick mot gymnasium,
Hippologigymnasiet,
en skrämmande fascination.
De sista stegen ut i vuxenlivet
här tog jag avstamp,
framtiden låg vid mina fötter.
Betyg så ouppnåeliga kämpades för ändå.

Här fann jag mig själv
i främlingen
som sedan länge ockuperat min kropp.

Det som fick mig att börja skriva var känslan efteråt, den stunden där man känner hur alla överflödiga känslor vandrat från hjärtat, ut i handen och ned på pappret. Handen nära hjärtat kallar jag det, att ens känslor så lätt kan sättas på pränt. Varje gång jag skrev ner något nytt så upptäckte jag att jag gång på gång skapade dikter, dikter som skiljde sig från varandra men som ändå hörde samman. Därifrån fortsatte det. Jag skapade nya betydelser för varje ord, kombinerade små uttryck som aldrig satts sidan om varandra. I grund och botten är jag en väldigt djupt känslomässigt förankrad person, detta gör att jag skapar unika känslor för varje människa som kommer in i mitt liv - varje person har sin alldeles egen känsla som stannar kvar även när personen fysiskt sett försvinner. Alla dessa känslor gör mig överflödig i mitt tänkande, jag har svårt att ta vara på mig själv och kan inte fungera ordentligt om jag inte får skriva ner dem. Dikterna hjälper mig att sålla bort allt det som saknar betydelse och behålla de enstaka känslor som jag värderar högre än annat - kärlek, trygghet och lugn. Jag är alltid på väg någonstans, stannar aldrig upp för att tänka efter och ta in alla intryck runtomkring mig. Det gör att kroppen alltid känner en slags oro, en oro om att inte hitta en fristad där sinnet får vila. I dikterna har jag hittat min alldeles egna fristad, min egen terapi, som gör att jag kan finna lugn i de mest stressade situationer. Sedan den dagen jag började skriva mer kontinuerligt har jag blivit en mycket mer harmoniskt människa, och jag tar nu vara på mitt liv på ett helt annat sätt än innan.

Jag vägrar att tro att jag är den enda som går till dikterna när själen behöver ro. I dagens informationssamhälle behöver var och en hitta något som tar oss bort från hysterin kring världens alla problem. Jag säger inte att vi ska sopa problemen under mattan, men alla behöver en paus då och då. Dikterna har räddat mig ifrån mig själv många gånger och jag vet att dem kan göra det även för andra, jag vet att dikter man kan relatera till gör att problemen känns mindre påträngliga. Varje människa tolkar en dikt annorlunda, men ändå kopplar den oss samman. Människor runt om i världen skapar en slags gemenskap där alla är deltagande i ett nätverk utav ord och känslor. Vemsomhelst kan skriva dikter och vemsomhelst kan läsa dikter. Det krävs inget utav den människan som vill dela med sig utav sina känslor, inte heller av den som vill ta emot någon annans budskap. Ålder, kön, hudfärg, bakgrund - det kvittar! Det är vad som finns under ytan som räknas, vad man förmedlar genom sina ord. I dagens samhälle där information finns i överflöd glöms det diktade ordet bort i skuggan av alla de tragedier och samhällsbetingade frågor som cirkulerar. Ord som funnit i hundratals år, och satt fingret på känslor man inte kan beskriva, får substitut och försvinner. Vi behöver orden, de hjälper oss med så mycket utan att vi egentligen vet om det. Även om dikter är just ord så skänker de känslor till människor som inget annat kan göra, man börjar hysa kärlek för språket och vill inte leva utan det. Orden kan skänka trygghet och gemenskap till dem som känner utanförskap, hjälpa sörjande, räddar blygas tungor från att knyta sig, beskriva känslor som inte kan sägas med endast ett ord.

Jag tror att även om dikter just bara är ord, så kan de bringa lugn till människor bara dem ger dem chansen till det. Om dikten uppskattas ger den tillbaka när man förstått dess innebörd. Det är en meditation för själen.

- Sara