Wüeggertz

Ikväll såg jag honom på dansgolvet, min Mr Dreamy, det utseendemässiga idealet jag letar efter. Han var lång, mörkhårig, hade bruna och intensiva ögon, en vältränad kropp, tatueringar som prydde armar och hals, och sen den där mystiska utstrålningen som jag fastnade för direkt. Han var rockern visuellt personifierad. Två sekunder, sedan är jag på väg mot honom, öppnar munnen för att säga hej, formar orden med tungan, men de kommer aldrig fram.. Mobilen avbryter mig och när jag senare försöker hitta denna uppenbarelse igen är han spårlöst försvunnen. Han är bara ännu en fisk i den gigantiska pöl jag lever i, men ändå tänker jag återvända till min plats på dansgolvet där jag hoppas på att få återse honom.

Okej, detta heta ämne i medierna nuförtiden - game. Det som antingen välkomnas med öppna armar eller förkastas efter två sekunder. Då kommer frågan, vad anser jag? Använder jag mig utav det? Och funkar det? Först och främst, det funkar!!, den som säger något annat är antingen trångsynt eller inte tillräckligt observant. Jag själv använder mig inte utav det. Varför? Jo, jag är tjej, jag använder mig utav egna avläsningar, MEN, att vara i närheten utav killar som sysslar med det ger mig en insikt i killars tankar, vilket i sin tur ger mig ett större kunnande om hur jag ska hantera och läsa killar. Det är en evigt uppåtgående spiral, desto mer jag erbjuder, desto mer får jag tillbaka. Man säger att killarna har game, de vet hur man ska handskas med tjejer. Men jag, tjejen som umgås med dem, har inget game alls, inte ett litet uns av det ens. Jag kan fråga mig själv varför om och om igen, men det enda jag kommer fram till är - jag vill inte ha det. Jag behöver självinsikten om mig själv som i sin tur ger mig förmågan att se in i andra, och det ger killarna mig, men förmågan att gamea i benämningen att ragga (vilket game egentligen inte handlar om!) är jag totalt vilse, och detta för att jag inte har brytt mig om att lära mig. Jag kan redan interagera med andra människor utan problem, det är blyghet (AA om man vill säga det i game-termer) som sätter stopp för mig då och då. Jag använder dock game till att avläsa situationen när jag är ute, att se hur andra människor reagerar på varandra.

Som sagt, jag är en person med noll game. Se mig en kväll på krogen där jag ler stort, pratar med mina kompisar, sjunger och dansar för fullt. Men aldrig någonsin går jag fram till någon och frågar om vem i ett band som får ligga mest, varför? - det är inte väsentligt för mig. Nu kommer jag att låta trångsynt, men mitt sällskap innehåller redan härliga människor och jag känner inte att jag behöver gå fram och prata med den allmänna grå massan som oftast består av sliskiga killar på ett dansgolv som saknar någon som helst respekt för min personliga zon. Och skulle det hända att jag ser någon som i min värld är en 10a, då går jag fram till honom och kör min egen grej. Kanske nappar han, kanske inte. Visst, jag kan säkert bli needy, men det är väldigt ovanligt att det inträffar. Skulle jag däremot bli det, då måste det vara nått som är riktigt speciellt med honom och DÅ är han något jag vill ha. Som en person utan game får jag förlita mig på min egen charm och hoppas att jag på de 20 sekunder jag har på mig att leverera vilken härlig människa jag är, lyckas med mitt uppdrag och går ifrån honom med ett nytt nummer i min mobil.

Synpunkter? Dela gärna med dig!

Det som fick mig att börja skriva var känslan efteråt, den stunden där man känner hur alla överflödiga känslor vandrat från hjärtat, ut i handen och ned på pappret. Handen nära hjärtat kallar jag det, att ens känslor så lätt kan sättas på pränt. Varje gång jag skrev ner något nytt så upptäckte jag att jag gång på gång skapade dikter, dikter som skiljde sig från varandra men som ändå hörde samman. Därifrån fortsatte det. Jag skapade nya betydelser för varje ord, kombinerade små uttryck som aldrig satts sidan om varandra. I grund och botten är jag en väldigt djupt känslomässigt förankrad person, detta gör att jag skapar unika känslor för varje människa som kommer in i mitt liv - varje person har sin alldeles egen känsla som stannar kvar även när personen fysiskt sett försvinner. Alla dessa känslor gör mig överflödig i mitt tänkande, jag har svårt att ta vara på mig själv och kan inte fungera ordentligt om jag inte får skriva ner dem. Dikterna hjälper mig att sålla bort allt det som saknar betydelse och behålla de enstaka känslor som jag värderar högre än annat - kärlek, trygghet och lugn. Jag är alltid på väg någonstans, stannar aldrig upp för att tänka efter och ta in alla intryck runtomkring mig. Det gör att kroppen alltid känner en slags oro, en oro om att inte hitta en fristad där sinnet får vila. I dikterna har jag hittat min alldeles egna fristad, min egen terapi, som gör att jag kan finna lugn i de mest stressade situationer. Sedan den dagen jag började skriva mer kontinuerligt har jag blivit en mycket mer harmoniskt människa, och jag tar nu vara på mitt liv på ett helt annat sätt än innan.

Jag vägrar att tro att jag är den enda som går till dikterna när själen behöver ro. I dagens informationssamhälle behöver var och en hitta något som tar oss bort från hysterin kring världens alla problem. Jag säger inte att vi ska sopa problemen under mattan, men alla behöver en paus då och då. Dikterna har räddat mig ifrån mig själv många gånger och jag vet att dem kan göra det även för andra, jag vet att dikter man kan relatera till gör att problemen känns mindre påträngliga. Varje människa tolkar en dikt annorlunda, men ändå kopplar den oss samman. Människor runt om i världen skapar en slags gemenskap där alla är deltagande i ett nätverk utav ord och känslor. Vemsomhelst kan skriva dikter och vemsomhelst kan läsa dikter. Det krävs inget utav den människan som vill dela med sig utav sina känslor, inte heller av den som vill ta emot någon annans budskap. Ålder, kön, hudfärg, bakgrund - det kvittar! Det är vad som finns under ytan som räknas, vad man förmedlar genom sina ord. I dagens samhälle där information finns i överflöd glöms det diktade ordet bort i skuggan av alla de tragedier och samhällsbetingade frågor som cirkulerar. Ord som funnit i hundratals år, och satt fingret på känslor man inte kan beskriva, får substitut och försvinner. Vi behöver orden, de hjälper oss med så mycket utan att vi egentligen vet om det. Även om dikter är just ord så skänker de känslor till människor som inget annat kan göra, man börjar hysa kärlek för språket och vill inte leva utan det. Orden kan skänka trygghet och gemenskap till dem som känner utanförskap, hjälpa sörjande, räddar blygas tungor från att knyta sig, beskriva känslor som inte kan sägas med endast ett ord.

Jag tror att även om dikter just bara är ord, så kan de bringa lugn till människor bara dem ger dem chansen till det. Om dikten uppskattas ger den tillbaka när man förstått dess innebörd. Det är en meditation för själen.

- Sara