Wüeggertz

Jag vet inte varför, men när jag inte får vara med dig så kvittar det vem jag är med.
Du är min Dominic och hur jag än försöker att hämnas på dig så är det alltid du som lämnar mig.

Jag är lite missnöjd med mig själv faktiskt. Mitt hjärta ber mig att stanna kvar i Sverige, men samtidigt kommer det inte klara av allt mycket längre till. Ibland undrar jag om jag försöker att fly och det är därför jag så frenetiskt letar efter en lägenhet, som att jag inte kan komma iväg härifrån snabbt nog. Jag har mina stunder när jag känner mig helt tillfreds med livet, sen kommer det dagar när jag bara vill ta mig bort från allt och aldrig mer se tillbaka. I helgen var det en som såg igenom mitt försvar helt och hållet, han upplyste mig om att min stabila fasad gömde något mer ostabilt som kokade under ytan. Han berättade saker om mig själv som bara jag vetat om, och på ett sätt var det skönt att bli så genomskådad, att få höra att jag inte är perfekt. Jag minns faktiskt inte när jag sist kände mig varken perfekt, hel eller lycklig. Det är en av dom dagarna som försvunnit ur mitt minne. Imorse fick jag en förnimmelse av den känslan, ett minne från en stor lägenhet där jag satt uppkrupen i en soffa med datorn i knäet och en mugg med latte i min hand. Det var ett av dom tillfällena jag mäter med lycka.

Att leva ensam och att vara ensam är en skrämmande tanke för alla. Det kan vara så att vi i rädslan av att just vara ensamma nöjer oss med det som egentligen inte passar oss, bara för att slippa ensamheten. Jag är inte längre rädd för att leva ensam, jag är mer rädd för att bli lämnad, och det gör ju att jag faktiskt inte vågar satsa fullt ut ändå. På något plan är jag fortfarande fast i mitt förflutna och varje dag får jag slå undan tankarna om hur det en gång kändes att vakna upp sidan om den jag älskade och att veta att han skulle finnas där även imorgon. Men när det inte längre stämde var ensamheten ett faktum och den gick inte att fylla igen trots alla försök. Numera är jag så van vid den att det känns naturligt för mig och tanken på att inte vakna upp ensam är en fjärran tanke. Visst sover jag inte ensam särskilt ofta, men dom gånger det händer vänder jag inte längre mig om i sökandet efter en kropp att krypa upp mot. Inte heller drömmer jag om det längre. Jag tror att ensamheten klär mig, även om den utnyttjas utav många. Så när kommer rädslan för att vara ensam tillbaka?

Man brukar definiera stora omvändningar i sitt liv med mindre händelser. För mig brukar det vara en ny hårfärg. Och här är jag återigen, fast denna gången blev jag inte brunett. Lite mer eldig, som mitt temperament ;) Den riktiga premiären för den nya tiden får bli på fredag, rusfest, och jag ska se till att njuta som bara den. Inga orostankar i bakhuvudet bara leva i nuet. Nu ska alla dåliga stunder glömmas!

Jag saknar ofta kvällarna på B&B, haket där jag tillbringat mer än hälften utav alla mina utekvällar och som jag skulle ha fortsatt att göra om det nu inte stängdes. Den där doften utav trä blandat med rök och människor. Att sitta i baren med Lolli och skriva små meddelanden på kvittona till varandra och bartendern. Skrattandes sjunga med i musiken och trumma takten mot bardisken. Toalettkön som gick bakom våra ryggar och alla förbipasserande människor som valde att göra oss sällskap i en minut eller två. Det var inte ofta vi satte oss vid borden, nä baren var vårt tillhåll, där hade vi koll och därifrån kunde vi peka ut kvällens önskade och oönskade ragg. B&B var helt enkelt vårt hem om helgerna. En toalett med krossad spegel användes för påbättring utav sminket och näsorna rynkades på när tequilan skulle shotas. Isbjörnen längtas tillbaka till, jag får inte en lika god någon annanstans, och en brännmanet lite då och då som lättar mitt sinne. Jag saknar det livet ibland, fast inte allt springande runt omkring det, utan dom där stunderna när tiden stod stilla och man var helt avslappnad där under småtimmarna och lyckan var ett faktum. När man pratade med sina vänner samtidigt som man njöt utav en kall cider, eller när man träffade den där speciella killen som man inte kunde slita blicken ifrån och sen inte kunde sluta att tänka på långt efter att kvällen var slut. Det var kvällar när man var förälskad i livet och inte ville göra något annat än just leva i nuet. Jag längtar tillbaka dit.

Idag har det minst sagt hänt grejer! Första dissektionen och jag känner mig faktiskt lite "veterinärig" i rock och latexhandskar när jag gör snitt med skalpellen och plockar ut små föremål med pincett. Har fått min allra första souvenir, en öronsten (otolit), som man drar ut snett bakom hjärnan. Coolt eller vad?! Nu luktar man fisk iaf, duschen är nästa anhalt ^^ Måste bara tillägga hur mycket jag trivs på min utbildning och jag älskar verkligen att få gå till skolan varje dag, fast det är ju inte konstigt när man går på sin drömutbildning. Här nedan kommer då en bild på min lilla öronsten, den är inte särskilt stor :P

Många gånger förstår inte mina vänner valen jag gör. Ofta blir jag ifrågasatt och kritiserad, kanske är det just för att de flesta val jag gör inte alltid är det bästa för mig. Men hur får man förnuftet att passa ihop med viljan och ibland även hjärtat? Denna gången är mitt hjärta utelåst, det är förvisat och tillåts inte tillträde utav något slag. Inget ska kunna förväxlas med kärlek eller liknande känslor, och inget ska behöva få mig ur balans. Jag älskar redan, men inte på det sättet som krävs. Dock känner jag mig själv och vet att vägen dit är väldigt enkelt, jag har gått den förut. Fast det är inte vägen dit som skrämmer mig, det är vägen bort från därifrån som hemsöker mig. Jag vet hur pass svår den är och inte vill jag frivilligt vandra närmre den än vad som är nödvändigt. Därför är mitt hjärta förvisat från denna delen utav mitt liv, det får inte förtroendet att klara av det som komma skall.