Wüeggertz

Hej jag heter Sara och jag lider av ett beroende.

Jag tycker om att överkonsumera killar och alkoholhaltiga drycker.

Helst tillsammans.

. . .

Vilken människa i denna värld har inte ett beroende? Jag kan erkänna att jag har många beroenden och är besatt av läppar. Den som inte har ett beroende tycker jag nästan synd om, för tänk att missa all den njutning som ett beroende kan ge.. Men inte ska man gå ut och bli alkoholist eller narkoman för det!, nä man kan bara vara beroende av vardagliga ting - de som varken skadar en själv eller ens omgivning.

Jag är beroende av mänsklig kontakt - men ändå mina privata stunder, uppmärksamhet, musik, möjligheten av få reflektera mitt liv tillsammans med andra, samt få skriva ner mina tankar och funderingar. Ja sen spelar tekniken också in här, ex mobiltelefonen och datorn.

Jag är inte beroende av kärlek, nä för den skrämmer mig. Men jag vill kunna vara det en dag, men då i ett hälsosamt beroende som inte leder till självdöd.

Jag är inte heller beroende av alla andras förståelse för mina val. Men ända sedan jag kom hem så har jag fått kommenterat att jag varit otacksam som åkte hem. Och då vill jag att man försöker se det ur min situation, skulle det inte vara fel mot mig själv att stanna kvar när jag inte trivdes? Då kvittar alla pengar det kostat, för jag skulle ändå inte ha uppskattat det. Och det, tycker jag är mer otacksamt! Så kan folk få kalla mig bortskämd om de vill!

          

Igår låg jag och funderade på sanningen om mig - den som knappast jag själv vet. Men jag kom fram till en slutsats som inte var särskilt charmerande i mina ögon, men ändå en äkta som jag kommer att få leva med.

Min sanning är först det uppenbara, ja ytliga kan man även säga - Jag är en svensk tjej på 17, snart 18 år, med utseendet blond, blå ögon, synliga kurvor (om man ska beskriva det snällt) samt ett någorlunda sinne för dagens mode. Det här med slavisk dyrkan av kläder och dylikt är inte väldigt stor egentligen, men jag skulle gärna vilja kalla mig materialistisk och vinstbenägen. Som vilken annan stenåldersmänniska vill jag vinna över alla och kan ärligt talat säga att jag blir sur om någon kommer på platsen över mig - även i Singstar som oftast är mitt sätt att häva mig över andra. Och då kommer vi in på musiken, den som känner mig vet att jag älskar att sjunga över allt och att jag även vet att jag har en helt okej sångröst (även om jag ibland gör mig skyldig till nekande i fiskandet efter komplimanger) . Ja själva musiksmaken som jag har är enkel - allt som jag kan sjunga med i där min röst låter någorlunda bra, alltså kan vi lätt utesluta de flesta inriktningarna av metal och punk. Fast som alla andra har jag ett band som jag håller i hårt - mitt är Clark, ett malmöband som jag är nästintill ensam om att gilla i min vänskapskrets och detta gör mig faktiskt stolt! Jag har inte fallit för grupptrycket genom att frenetiskt försökt att lära in Rammstein eller Lasse Stefanz (Malmö vs Esarp har sina skillnader i musikstilar bland annat), utan har istället försökt att bjuda in de andra i min "Clark-förgyllda" värld - men utan större framgång tyvärr. Tillsammans med min musikstil så har min klädstil också sin egen inriktning, ja jag kan inte precis säga att jag har ett speciellt fack att sätta mig i utan kombinerar allt som jag vill. Det här med att pärlhalsband inte går ihop med Converse - det är skitsnack enligt min mening, båda sakerna är ju snygga så då är det snyggt tillsammans. Men alternativ, det kan man nog kalla min stil överlag, men sen har exhibitionismen ganska stor inverkan på detta. Man klär sig för att synas helt enkelt!

Om man ser igenom det materiella och ytliga kan man faktiskt hitta en människa som är alltför generös med sina pengar, någon som gärna vill vara alla andra till lags och bli bekräftad, samt ett jäkla humör. Även om detta är mina svagheter så vill jag inte skämmas över dem, för jag vet att de jämnas ut av andra kvalitéer som jag har, ex humor, tillgivenhet, ärlighet och en god själ vill jag säga. Att sitta och rabbla upp bra saker med sig själv är så mycket svårare än att dra upp alla ens dåliga sidor och fel. Ja det är till och med så att jag inte tror på någon annan när de säger bra saker om mig - det kan ju inte stämma eftersom jag känner mig själv bäst, eller? Vad är det för skal som alla andra ser igenom som jag inte kan? Ett skal som gömmer alla de saker som gör att folk antingen hatar eller älskar mig, Tydligen kan man inte balansera på linjen, utan måste välja sida snarast.

Med denna avslutning på kvalitéer inleds vi till förhållanden. Om jag ser på hur jag lever idag och levde förr, vill jag kunna säga att det är ett bra liv med mycket lycka och framgång i allt. Ja det stämmer delvis i alla fall. Skilsmässobarn som jag är, så släpper jag inte in folk på mitt territorium utan att de genomgått flera eldprov först. Kanske är det att otrogenhet och våld kom in i mitt liv redan som 8-åring, och att detta sitter kvar i mig än? Mitt förtroende för vänner är vagt, men när jag hittar någon som det "klickar med" då har den all min tillit och det är svårt att ta bort den. Men, även vänner kan svika - det har jag fått erfara flera gånger och det blir bara värre nu när man blir äldre. Med rädslan för svek blir det även svårare att falla för någon, ja och om jag tittar på alla förhållanden jag haft så kan jag inte säga att något av dem varit 100 % äkta eller seriöst. Vilka dessa gäller och hur det är idag vill jag inte gå in på, eftersom jag anser att det är mitt ansvar att skydda dessa människor från exploatering ur min synvinkel då den inte alltid överrensstämmer med deras. Dock kan jag säga att jag alltid längtar ut ur ett förhållande då jag inte vågar vara "fast", och ha den ständiga rädslan av att saker ska rinna ut ur sanden och bara försvinna.

Detta är min sanning och den får jag leva med, fast jag tror att jag har ganska många år på mig att förändra den till något jag hellre vill representera.

It takes one hundred loves, to balance one scratch on the scales of memory. But the heart is like a rock on the shore swallowed by the waves. Love will take shape through the many scratches.

Jag vet inte längre vad jag känner, om jag känner något och varför. Hur vet jag att det finns något där överhuvudtaget och att det inte bara var ord som förtrollade mig än en gång? Jag känner mig tom, ja ännu tommare än innan om det går. Jag försöker intala mig att det inte är ett svek utan bara en brist på uppmärksamhet som inte varar för alltid, men innerst inne säger något mig att det är precis som förut och att det inte går att komma undan. Kanske är det ett tecken på att mitt liv inte ändrats? Utan att jag bara har gjort några tafatta försök att vara något bättre än vad jag egentligen är? Hur vet man vem man är och vem man egentligen ska vara?

Att få en törn är bra för hjärtat, man lär sig att det läker och att man sen ska kunna öppna det igen. Men varför utsätter folk sig för det gång på gång? Hur vågar man kasta sig ut utan att veta att någon kommer att ta emot en? Kärleken uppskattas väl mer när man vet vad det är man letat efter, men med tidens gång så vågar man ju inte leta längre, rädslan för att alltid falla håller en på sin trygga plats i skuggan. Där man vet att man inte kommer att bli sårad då man inte tar de stegen som behövs för att visa sig sårbar. Istället spelar man svår.. Jag fick höra att det går att se genom någon om de försöker att verka oemottaglig. Ensamheten skiner igenom. Men hur går det att dölja ett hjärta som inte längre orkar söka? En människa som jag är inte längre kapabel att älska någon så som jag önskar, det var längesedan den förmågan fanns och den kommer nog aldrig att återfås.

Vad är det i ordet "älskar" som skrämmer mig så? Inget vill jag höra mer än att du älskar dig - men ändå blir jag rädd.. Det känns som om jag alltid känt dig, och att du alltid varit den rätte för mig, men varför tvekar jag? Ordet älska är så kraftfullt, och dess innebörd ger mig rysningar.

Ändå vill jag så gärna låta dig höra det.
Varför kan jag inte bara säga att jag älskar dig?