Wüeggertz

Jag är en förändrad människa, så pass förändrad att människor jag känt för något år sedan inte alltid känner igen mig. Det är inte bara till utseendet jag förändrats, utan även i mitt hjärta och sinne. Varje litet ögonblick är jag en ny människa och kommer aldrig att bli densamma igen. Den människan jag är nu är inte den jag vaknade som imorse, inte heller den jag var igår, förra veckan, förra månaden och definitivt inte förra året. Den ständiga förändringen beror till största del på de människor jag omger mig med, och det är dem jag har att tacka för det ”jaget” jag är nu.

Okej, detta heta ämne i medierna nuförtiden - game. Det som antingen välkomnas med öppna armar eller förkastas efter två sekunder. Då kommer frågan, vad anser jag? Använder jag mig utav det? Och funkar det? Först och främst, det funkar!!, den som säger något annat är antingen trångsynt eller inte tillräckligt observant. Jag själv använder mig inte utav det. Varför? Jo, jag är tjej, jag använder mig utav egna avläsningar, MEN, att vara i närheten utav killar som sysslar med det ger mig en insikt i killars tankar, vilket i sin tur ger mig ett större kunnande om hur jag ska hantera och läsa killar. Det är en evigt uppåtgående spiral, desto mer jag erbjuder, desto mer får jag tillbaka. Man säger att killarna har game, de vet hur man ska handskas med tjejer. Men jag, tjejen som umgås med dem, har inget game alls, inte ett litet uns av det ens. Jag kan fråga mig själv varför om och om igen, men det enda jag kommer fram till är - jag vill inte ha det. Jag behöver självinsikten om mig själv som i sin tur ger mig förmågan att se in i andra, och det ger killarna mig, men förmågan att gamea i benämningen att ragga (vilket game egentligen inte handlar om!) är jag totalt vilse, och detta för att jag inte har brytt mig om att lära mig. Jag kan redan interagera med andra människor utan problem, det är blyghet (AA om man vill säga det i game-termer) som sätter stopp för mig då och då. Jag använder dock game till att avläsa situationen när jag är ute, att se hur andra människor reagerar på varandra.

Som sagt, jag är en person med noll game. Se mig en kväll på krogen där jag ler stort, pratar med mina kompisar, sjunger och dansar för fullt. Men aldrig någonsin går jag fram till någon och frågar om vem i ett band som får ligga mest, varför? - det är inte väsentligt för mig. Nu kommer jag att låta trångsynt, men mitt sällskap innehåller redan härliga människor och jag känner inte att jag behöver gå fram och prata med den allmänna grå massan som oftast består av sliskiga killar på ett dansgolv som saknar någon som helst respekt för min personliga zon. Och skulle det hända att jag ser någon som i min värld är en 10a, då går jag fram till honom och kör min egen grej. Kanske nappar han, kanske inte. Visst, jag kan säkert bli needy, men det är väldigt ovanligt att det inträffar. Skulle jag däremot bli det, då måste det vara nått som är riktigt speciellt med honom och DÅ är han något jag vill ha. Som en person utan game får jag förlita mig på min egen charm och hoppas att jag på de 20 sekunder jag har på mig att leverera vilken härlig människa jag är, lyckas med mitt uppdrag och går ifrån honom med ett nytt nummer i min mobil.

Synpunkter? Dela gärna med dig!

Jag är kär, och inte i en person, utan i två, tre, fyra, fem, sex, ja hur många personer som helst! Men egentligen är det inte personer utan prototyper utav personer som jag sedan tvingat in i en enda kropp, en kropp som redan har en egen person. Invecklat? Så här är det; Jag har tagit saker jag gillar från olika människor och sedan lagt till dem i bilden jag redan har utav en människa, så egentligen är bara en liten del av det jag ser som honom sann. I min värld har han alla de fysiska attribut jag söker, en musikalisk begåvning (både instrumentellt och vokalt), humor, empati, social kompetens, drivkraft, självständighet, kärlek till djur, sexgud, osv.

Den bilden jag har är som ett skynke som skiljer mig från verkligheten och jag vågar inte dra undan det i rädslan över vad jag kan finna på andra sidan. All den tid jag lagt ner på att bygga upp denna bild, att skapa en fiktionerad människa. Men glädjen är ekvivalent med besvikelsen när jag om och om påminns om att personen i fråga inte existerar, endast ett sämre jag utav den gör.

Jag ogillar människor som inte håller sina löften, som bryter planeringar och allmänt inte bryr sig om de tidsuppoffringar andra gör. Detsamma om de som drar lögner, vita, gråa, svarta lögner, de är alla lögner i slutändan. Om jag bara kunnat applicera dessa sanningar om honom i min bild så hade den rasat som Berlinmuren, men jag lyckas inte.

Inte nog med denna insikt, jag har även insett att jag förlorat mitt så kallade skyddsnät, han som jag alltid kunnat falla tillbaka på. Den som alla förväntade sig att jag skulle gifta mig med i slutänden, som de fortfarande gör, men livet har nu kommit i vägen, ödet har separerat oss för att vi ska finna nya vägar bort från varandra.

Insikter är bra - det ger nya perspektiv

You so loved us, as we dearly loved you. As a close knit and very private family unit we have observed you so determined yet quietly travelling in your self-styled path in life, nothing would get in your way ? no mountain too tall, no river too wide.

You dreamed your dreams and lived them with passion and intelligent commitment. We have been privileged to accompany you on a ride through life that has simply been amazing and through it all, we have loved each other beyond imagination.

Your true legacy lives on in beautiful little Matilda, who will always remain in the greatest of care. Our hearts are broken . . . Dad and Ines, Mum and Roger, Kate and Nathan, Rori and Scarlett, Ashleigh, Olivia, Elana and Nadia."