Wüeggertz

En tur till Sverige sitter aldrig fel. Så jag mötte i fredags upp med mamsen och Magnus som landade på Kastrup efter sin Turkietsemester och tillsammans tog vi tåget över till solbadande Lund, dock inte med den värmen som dom båda nu vant sig till. Alltid lika härligt att vara hemma, träffa hundarna och då även syrrans otroligt söta valp. Katterna var helt klart inräknade också, men inte riktigt samma prioritet nu när Tia inte längre är där. Det skulle bli en lugn kväll hemma med Idol och mys, vilket jag inte haft på lääänge. Idol är inte precis något som ses på i Frederiksbergslägeneheten. Dock avbröts jag tre låtar in i programmet och det blev en bilresa ut till Limhamn för att hämta en väska och avlämna en huvudkudde. Lite onödigt kändes det allt, men Sofie hade väntat på den väskan i två veckor redan, och att låta henne vänta längre, ja det är ju bara elakt. Så nästa etapp blev då att besöka den gamla arbetsplatsen och snabbt lämna av den, men visiten visade sig bli längre än vad jag väntat. Inget mig emot dock, hur man än förnekar det så saknar man ändå det jädrans stället. Människorna, snacket, vännerna och inte minst av allt – att kunna prata svenska! Efter Donkanbesöket kördes det hem för att sova och vara utvilad inför mogrondagens stora höjdpunkt, återträff med HG-töserna.

Fast först fick dagen startas upp med ett besök ute på Burlöv Center där det handlades in en massa smink och underkläder. Sen var det att åka hem, göra sig iordning och få skjuts in till Stortorget. Vandra dom djävulska gatorna in till Lilla Torg och möta upp med Carro som var den enda som hunnit fram ännu. Så vi gick in på Friday’s, beställde dricka och snackade loss. Kim joinade vår lilla skara, och kort därefter kom Lolli och Miia. Gänget var samlat. Så gott som det gick i alla fall, Eva var ju fortfarande på Irland och Andrea, hon var inte kontaktbar. Fem tjejer som inte sett varandra på ett år, det var mycket att ta igen, nya upplevelser som skulle berättas och minnen som skulle blåsas liv i igen. Dock kunde inte Lolli stanna särskilt länge då hon inte fått ledigt från jobb, så snart var vi bara fyra. Men god mat, gott sällskap och verkligen verkande dricka var mer än vad man kunnat önska. Ja, förutom att Kim ville ha ballonger. Och det fick hon. Så blev det dags att röra sig vidare och bort till torgets andra ände för drinkar, men först bankomatbesök och använda upp fyra heliumballonger. En uppgift som visade sig vara svårare än man kunnat tro. Det hävdas härmed att Friday’s inte har så kallat äkta helium, för rösterna blev ju inte såå förändrade. Men det sjöngs på i olika typers falsett, Främling, Bumbibjörnarna, hela repertoaren kördes igenom om och om igen. När gasen var slut och kontona tömda styrdes det mot nästa bar, men 21-åringar som vi alla (nästan) var så ville inte vakten släppa in oss. Nej för Lilla har ju 23 på dessa lördagar, något som Kim besviket fick höra trots hennes kommentarer om att hon aldrig blivit nekad förut. Lite smått snopna så gick vi tillbaka till Friday’s där vi knappt ens kom in där heller. 23 som sagt. Men minnet av oss skuttandes ut därifrån med fyra röda ballonger var fortfarande färskt hos vakten, så han släppte tillslut in oss ändå. Så var vi tillbaka där vi började, och vår tidigare servitris skrattade åt oss när vi återigen placerade oss i loungen för att dricka. Fyramannasällskapet utökades med två medlemmar. Nya drickor skulle provas, och det beställdes in i kanna. Sött och syrligt, gudomligt vill jag helst beskriva det. Den nya favoritdrinken – Strawberry Mojito. Två kannor blev det i slutändan, sen slutade kvällen tyvärr. Men baren skulle stängas, töserna hem för att jobba dagen efter. Fast trots att vår kväll för en gångs skull blev tidig så hade den inte varit mindre underhållande, och dom alla lovade att snart ta sig över sundet och besöka mig i min nya stad. För min del blev det en taxiresa till mina gamla Malmökvarter och en natt sovandes hos Jesper medan han spelade tv-spel. Tur att jag mer eller mindre kan sova mig igenom allt efter ett par glas. 

Kanske sov jag lite väl gott, för jag missade frukosten på Espresso House som jag bjudit in Sofie på. Istället blev det en eftermiddagsbrunch och liten shoppingrunda i höstslagna Malmö, följt utav en två timmars vandring på Östra Kyrkogården. Vi skulle nämligen hitta min farfars grav och tända två ljus nu när Allahelgona närmar sig. Men vi hittade inte honom. Beskrivningen lämnade ju lite att önska, så det får helt enkelt ges en ny chans nästa gång det nalkas storstadsbesök. Lagom frusna och hungriga tog vi oss tillbaka till landet och jag valde att pyssla om oss båda med varm choklad uppkrupna i soffan. Det kollades på äkta tjejserier, något som Sofie inte helt uppskattade. Men hon var ju också lite distraherad utav faktumet att Robin skulle komma senare på kvällen, och jag skulle ju få träffa honom. En oro som man med min speciella humor verkligen kan förstå. Fast jag hade ju tänka vara snäll som ett lamm, till att börja med. Så efter att äntligen ha tinat upp till vanlig kroppstemperatur och fått mat i oss, då blev det att hämta den omtalade killen vid bussen och köra hem till Sofie där det vankades efterrätt. Något som ingen tackade nej till. Sen om jag själv får säga så skötte jag mig exemplariskt, kom någorlunda överens med ”nykomlingen” och bildade även enad front med honom mot Sofie under viktiga uppdrag, såsom att kittla henne och retas allmänt. Att se henne så glad ihop med honom gjorde mig glad för hennes skull. För hon är en människa som ger åt alla andra men inte tänker på sig själv. Någon som man alltid kan lita på är där och skulle hoppa tillsammans med en om man bad henne. Så att se henne på det viset, det värmde mig inombords. Sen att jag lite elakt nog berättade en väldigt dålig skräckhistoria och fick henne rädd för att köra hem mig själv, det var ju helt klart utav ren kärlek. Vi kan ju inte alltid gulla med våra älskade, det skulle ju vara förfärligt tråkigt i längden.

Sommarens festande har ju verkligen inte varit bra för varken skallen eller vikten, så nu blir det att komma igång med träningen igen. Köpte lite nya kläder när dom hade rea på SportMagasin, så nu har jag ett extra par byxor och två nya tröjor som funkar alldeles utmärkt. Man märker verkligen hur snabbt kondisen försvinner, och idag kunde jag inte alls springa så pass långt som jag gjort tidigare, men sen är jag ju dålig på att ta min medicin också.. Så varför inte utmana sig själv att om 16 veckor kunna springa non-stop genom hela min playlist? :) Träningsdagboken har startats igen så förhoppningsvis pausar jag inte mitt i allt denna gången. Man kan ju alltid blicka framåt och rikta in sig på att springa Tjejmilen nästa år, ja kanske även Copenhagen Marathon. Fast fyra timmars löpning, vet inte riktigt om det är min cup of tea. Jag är hellre solbränd, snygg och uthållig under festivalerna. Så som det ska vara!

Dagens favorit under träningen

 

Jag tycker att min kalender kan komma nu, börjar bli lite väl många datum som ska börja bokas in nu och jag har ingenstans att skriva in dom alla. Telefonen funkar ju, men där glömmer jag att kolla. Nej på fredag, då kommer den hit, så kanske kan man få ihop sina helger då, så att man t ex kan gå på Sensation White och Veterinärgalan utan att det ska krocka med jobb eller kräftskivor. Sen ska jag ju bli bättre på att gå på våra olika seminarier, aktivera mig inom djurskyddet och börja ansöka om det där legatet.

Nu blir det att somna till mysmusik :)

 

Lite mer än två timmar kvar, nervös jaa. Känns som att det kommer dumpas idag, men då har man ju iaf en ny chans nästa vår. Gosh, långt dit. Jag vill ut och dansa ikväll, röra mig till musiken och känna hur takten pulserar inom mig. Le Cardinal lockar eftersom det är högklackat till dom första 99 tjejerna som kommer. Helsingborg nästa?

Jag är inte särskilt patriotisk av mig, definitivt inte någon flaggdyrkare och inte heller den som höjer Svea Rike mot skyarna. Idag var danskarna mer Sverigeälskande än vad jag är under mina mest patriotiska dagar. Överallt på jobb har bröllopet visats, varje tv har varit inställd på direktsändningen. En kvart innan varuhuset skulle stänga fick jag min sista rast, och efter att ha missat maten i lunchrummet ställde jag mig med min vattenflaska och tittade på kortegen från kyrkan och ner mot hamnen. Då slog det mig helt plötsligt och jag blev så stolt över att vara svensk. Medan dom danska kommentatorerna prisade svensk monarki och berättade om hur speciellt Sveriges kungahus faktiskt är, då försvann jantelagen ur mitt sinne och jag var minst sagt en svuren patriot. Men det handlade mer om närheten med vår kungafamilj, Victorias tal till folket och delaktigheten. Pussen när dom gick ut från kyrkan, lyckan hon måste ha känt där.
                                                           Jag erkänner att jag var tårögd.