Wüeggertz

Det var en snabbt passerad helg.. Tyvärr var den inte en dans på rosor, men vi överlevde. Det är när saker och ting händer dem vi älskar som vi stannar upp och ser livet för vad det egentligen är. Det är tufft att se hur någon annan sörjer och att samtidigt veta att man inte kan få det onda att gå bort. För man vet att orden man säger endast kan lindra men aldrig kan dem ta bort sorgen. För bådas skull tände jag två ljus i kyrkan, och även om jag inte tror på Gud vill jag hoppas på att det finns något efter döden så att dem vi förlorar får en chans att leva vidare, i himlen, Nangijala, Valhall, Nirvana. Det är slöseri med livet när det tas ifrån någon ung, alla dem saker som aldrig fick upplevas och alla historier som aldrig kommer att få berättas vidare. Jag önskar ingen människa döden, men det påverkar mig mer när något som inte fått leva sitt liv förlorar det. Att den ena dagen se sorgen över en människas död och att sedan den andra dagen vara med och fira ett barns födelse och välkomna det in i livet kändes verkligen konstigt. Så att tända ljusen kändes som det mest naturliga jag gjort på länge. Jag bad en bön för varje ljus och stod sedan där en stund och tittade på hur lågan arbetade sig ned för veken. Några minuter tidigare hade jag sjungit Välkommen till jorden och välkomnat ett barn jag aldrig träffat in i livet, nu tog jag farväl utav en människa jag aldrig fått lära känna.

Vi ser inte människorna runt omkring oss förrän vi får en anledning att göra det. Att vara ute med sina vänner kan vara en oskyldig sak, men det är just människorna i vår obemärkta omgivning som förändrar detta utan problem. Numera finner jag endast anledningar till varför jag inte ska gå ut i Malmö. Det kvittar vart man går, männen vi alla vill slippa finns överallt. De förnedrar oss och får oss att tvivla på godheten hos mänskligheten, speciellt när mänskligheten har tagit sig en öl eller fem. Sedan går vi ensamma hem och lappar ihop vår själ som så snyggt slitits itu utav en främling. Jag är därför lycklig över att få somna intill den jag älskar och som lovar mig trygghet. Aldrig mer vill jag lämna honom.

Alla ting kommer i tre, goda som onda

Samvetet, hur kommer det sig att det kickar igång när jag minst vill det? Som idag, under en match ser jag på honom och hela jag slås utav ett extremt dåligt samvete. Ett ex som jag inte borde känna skuld gentemot men som ändå framkallar dessa känslor. Det är konstigt att jag vill ha en bra relation till alla, ja även dom som en gång i tiden skadat mig på ett eller annat sätt.

Så, Malmö Open denna helgen alltså, en årlig handikapptävling som jag går på tillsammans med Carro =) Det är kul att heja på dom som spelar och vid det här laget känner man de flesta som är med. Alltså är risken för tystnad från mig stor under ett par dagar.

Om några minuter är det fyra månader sedan jag fick ensamrätt på en man vid namn Jonathan, det bör firas eftersom det även är det längsta jag någonsin varit i ett seriöst förhållande. Förr har det varit korta och intensiva förhållanden, sådana som är likt dagsländor. Snabbt blommar dom och snabbt dör dom. Det gör även att man lägger ytterligare en kille i facket "Ex" och evigt ska han få ha den titeln och föraktas även om han inte alltid förtjänar det. Under min gymnasietid hade jag två mer eller mindre seriösa förhållanden som båda dog ut. Innan dess och under tiden hade jag ett ej titulerat förhållande som varade i tre år inklusive avbrott. Jag klandrar ingen eftersom man inte kan styra sina känslor och attraktion gentemot andra, däremot kan jag i efterhand se vilka fel jag gjort och därigenom inte upprepa dem igen. Men hur ofta man än ställts inför hela ex-proceduren så verkar man allttid försvagas när man står där igen, ansikte mot ansikte, och man ser inte det som en gång brutit kontakten mellan båda parter. Jag har redan innan behandlat detta ämnet men mina planer inför nästa månad gjorde att jag började tänka i samma banor igen, jag ska nämligen spendera alla hjärtans dag "tillsammans" med mitt ex. Så går det när man träffas genom vänner och sporten.

Usch nä, dags att sova. Ska lämna bilen på verkstan kl åtta imorgonbitti, alltså återkommer jag med mer imorgon efter en eller två rundor i stan.

Självklart skulle man inte komma undan förkylningen som cirkulerat i omgivningen nu ett bra tag. Fast det är inte konstigt eftersom man delat säng med en vrålförkyld man flera nätter i rad. Så nu sitter jag här lite småfebrig med en rinnande nästa och noll smaksinne. Bollar runt med lite ideér till Lollis och mitt nya projekt och tror att det snart ska lanseras. Fast inte här, nej, det får vara helt fristående.

Dags att återgå till mitt NfS (Need for Speed för de icke invigda), på fredag blir det dags för GH World Tour. Men tills dess ska jag lyckas ta mig runt några banor =) Ps3 äger, så är det bara!

Toodels