Ensamheten skrämmer mer än vad folk tror
Att leva ensam och att vara ensam är en skrämmande tanke för alla. Det kan vara så att vi i rädslan av att just vara ensamma nöjer oss med det som egentligen inte passar oss, bara för att slippa ensamheten. Jag är inte längre rädd för att leva ensam, jag är mer rädd för att bli lämnad, och det gör ju att jag faktiskt inte vågar satsa fullt ut ändå. På något plan är jag fortfarande fast i mitt förflutna och varje dag får jag slå undan tankarna om hur det en gång kändes att vakna upp sidan om den jag älskade och att veta att han skulle finnas där även imorgon. Men när det inte längre stämde var ensamheten ett faktum och den gick inte att fylla igen trots alla försök. Numera är jag så van vid den att det känns naturligt för mig och tanken på att inte vakna upp ensam är en fjärran tanke. Visst sover jag inte ensam särskilt ofta, men dom gånger det händer vänder jag inte längre mig om i sökandet efter en kropp att krypa upp mot. Inte heller drömmer jag om det längre. Jag tror att ensamheten klär mig, även om den utnyttjas utav många. Så när kommer rädslan för att vara ensam tillbaka?
Isbjörnar och brännmaneter
Jag saknar ofta kvällarna på B&B, haket där jag tillbringat mer än hälften utav alla mina utekvällar och som jag skulle ha fortsatt att göra om det nu inte stängdes. Den där doften utav trä blandat med rök och människor. Att sitta i baren med Lolli och skriva små meddelanden på kvittona till varandra och bartendern. Skrattandes sjunga med i musiken och trumma takten mot bardisken. Toalettkön som gick bakom våra ryggar och alla förbipasserande människor som valde att göra oss sällskap i en minut eller två. Det var inte ofta vi satte oss vid borden, nä baren var vårt tillhåll, där hade vi koll och därifrån kunde vi peka ut kvällens önskade och oönskade ragg. B&B var helt enkelt vårt hem om helgerna. En toalett med krossad spegel användes för påbättring utav sminket och näsorna rynkades på när tequilan skulle shotas. Isbjörnen längtas tillbaka till, jag får inte en lika god någon annanstans, och en brännmanet lite då och då som lättar mitt sinne. Jag saknar det livet ibland, fast inte allt springande runt omkring det, utan dom där stunderna när tiden stod stilla och man var helt avslappnad där under småtimmarna och lyckan var ett faktum. När man pratade med sina vänner samtidigt som man njöt utav en kall cider, eller när man träffade den där speciella killen som man inte kunde slita blicken ifrån och sen inte kunde sluta att tänka på långt efter att kvällen var slut. Det var kvällar när man var förälskad i livet och inte ville göra något annat än just leva i nuet. Jag längtar tillbaka dit.
Nya vyer, bättre vyer
Vi ser människor genom gamla vinklar ibland. Dom får inte chansen att ändras utan istället stannar dom i ett gammalt fack, en gammal känsla kopplas till dom och hur man än försöker så vill den inte försvinna. Men vissa dagar ändras ens syn drastiskt och man ser en helt ny människa, eller en gammal vän. Påminn mig om att alla människor kan förändras, och då helst till det bättre.
Ingenmansland
Jag tror faktiskt att jag gömmer mig lite för verkligheten nu, det är som om jag inte vill ta tag i mitt liv eller något utav de ting som skulle få mitt liv att utvecklas. Lite som om jag faktiskt inte vill att något ska förändras. Kanske är det för att jag vet att desto närmre jag kommer mina mål, desto längre bort kommer jag från mitt förflutna. Och kanske är jag inte riktigt redo att släppa taget om det riktigt ännu, även om det är melankoliskt och gör mig mer nedstämd än lycklig.
Sinnesspratt och sinnesro
Dofter, det är något vidunderligt med dem. En liten doft kan dra fram så många minnen och det på bråkdelen utav en sekund. Idag när vi var i affären såg jag den där axe-deon som luktar så gott, och jag tyckte självklart att Carro skulle köpa den till sin bror. Sprutade lite på min hand för att hon skulle få lukta och sedan tog jag handen mot min egen näsa. Direkt när jag kände doften stannade tiden upp för att sedan ta mig tillbaka flera månader. Jag var inte längre i en affär utan jag låg i en säng med mitt huvud vilandes på en nyduschad kropp, och han luktade dark temptation. Min kropp var uppfylld utav ett lugnt som kändes helt naturligt och jag var verkligen i nuet. Lycklig, avslappnad och trygg. Det verkade så verkligt, hans hud mot min kind, hans andetag, våra sammanflätade fingrar och rösten som pratade med mig. Men lika snabbt som det kom till mig skulle det försvinna, och så var jag tillbaka där i affären, med min hand under näsan. Under resan hem kom jag på mig själv med att lukta på handen, men jag togs inte tillbaka till den mjuka sängen. Fast lugnet med lyckan, avslappningen och tryggheten återfanns. Och återigen kändes det helt naturligt.
Önskan att vilja älska
Jag slås ibland utav saknaden att älska. Den där känslan som får en att sväva ut ur sin kropp och se allt från ovan. De stunderna när man pausar tiden och känner att man redan saknar sekunderna som förflutit. Jag saknar den där styrkan man får inombords och som får mig att klara vadsomhelst. Inte får jag det utav att bli älskad, nä jag får det utav att älska. Jag vill älska någon på avstånd, vackert älska någon utan känna mig övergiven eller olycklig. Känna att jag kan ta mig runt i hela världen med kärleken som enda anledning och veta att det inte finns något som kallas förgäves.
Att älska eller inte älska
Jag hade en väldigt bra diskussion om ordet älska med Thomas igår. Vi båda tycker att det är ett starkt ord som faktiskt missbrukas rejält. Hans exempel var milkshake, om man gillar milkshake väldigt mycket säger man gärna att man älskar milkshake, men vill man verkligen spendera varje minut med den där shaken? För om man verkligen älskar milkshake kan det ju inte finnas något annat man hellre vill göra än att sitta där med den, varje dag, år ut och år in. Själv kan jag inte säga att jag älskar milkshake, men jag tycker väldigt mycket om milkshake. På samma sätt är det med människor, jag älskar min familj och några utav mina närmsta vänner, men jag kan inte slänga ur mig "jag älskar dig" till en människa jag precis träffat. Att älska tar lång tid, det är något som växer fram, och det är inte förrän man faktiskt varit med om fenomenet att älska någon, det är inte förrän då blir man försiktigt med att använda just den frasen. I mitt liv har jag endast älskat en kille, och det tog mig månader innan jag fick den känslan av att jag inte ville vara någon annanstans på jorden än med honom. Att älska någon för mig är att inte bara acceptera en människas skavanker, det är att omfamna dem och se dem som egenskaper som får mig att tycka om personen ännu mer. Det är att stoppa tiden, leva i nuet och känna att man aldrig vill lämna ett ögonblick, och så fortsätter det, varje sekund, varje minut, varje dag. Eftersom jag (som tidigare sagt) endast älskat en kille, kan jag inte ta till mig att någon lättvindigt säger att dom älskar mig. Det blir som en replik istället, något som sägs när orden tar slut. Något som egentligen inte får meningen det borde få, utan istället ett substitut med missuppfattningar och missbruk av ett ord som sammanfattar allt vad människan söker i sitt liv. Kärlek, trygghet, att bli älskad. Det är enkelt att förstå om man haft den där känslan i bröstet, den där lätta svävande känslan av lycka som ändå är så djupt och tungt förankrad. Det som får tiden att stanna upp och gå snabbare på en och samma gång, på samma sätt som hjärtat både slår snabbare och saktare samtidigt som det gör volter om och om igen.
Förhållandefilosofi
Jag och Lolli hade ett långt samtal igår om kärlek och förhållanden. Vi pratade både om killarna i vårt liv och dom förhållanden vi tror oss ha och inte ha. Desto längre vi pratade desto mer insåg jag hur långt vi båda har kommit under dessa fyra år. Vi har seriösa förhållanden, inte bestämt pojkvän-flickvän-förhållanden, men vilka förhållanden vi än skapar så blir de seriösa på ett eller annat sätt. Dessutom trivs vi med oss själva, är inte rädda för singellivet och behöver inte någon annan för att komplettera oss. Men visst tycker vi om en mans närhet, kanske just för att vi kan njuta av den utan att förlora oss själva på vägen. Jag kan inte säga att jag saknar att ha ett förhållande och jag kan inte heller säga att jag kommer att ha ett snart igen. Det beror helt på vem jag träffar och hur det känns. Ibland kan jag sakna dom små gesterna bara, det där godnattsmset som trillar in en tidig vardagskväll eller ett "jag älskar dig" när jag vaknar upp och tittar in i en sömndrucken blick. Men ärligt talat så är jag livrädd för att slänga mig in i det igen, inte för rädslan av att bli sårad utan av rädslan för att såra. Jag känner mig själv och jag kommer att köra över nästa totalt. Vi lägger det seriösa pojkvän-flickvän-förhållandet på hyllan pga många olika rädslor, men när ska vi våga ta det sista steget och hoppa?
Utseendefixering
Jag tycker att jag ser bra ut, jag tycker att jag är snygg. Men vad tycker andra? Oftare än vad man tror bryr sig människorna man träffar inte sig om hur man ser ut eftersom de är så pass uppslukade utav sina egna funderingar över huruvida de är snygga eller inte. Alltså fixar vi till oss helt i onödan för att träffa människor som ändå inte mäker det. Sen finns det också dom dagar och tillfällen då man slås av hur pass naturligt vacker en människa kan vara, när man ser dess ansikte och bara häpnas utav hur ljuset faller och symmetrin som är fulländad.
Jag är tillbaka
Blev en bra helg förra helgen, roligt 20-årsfirande för Malle och snacka om att människor drack. Vissa mer än vad de borde ha gjort. Mina fina nya skor skulle invigas rejält och tyvärr så pass mycket att jag hade köttsår på tårna vid kvällens slut. Tack och lov för att jag hade packat ner ett par gympaskor i väskan! Efter att ha druckit mellan 16 och 01 var vi alla rätt möra när vi vandrade hemåt, och trots att jag inte kunde somna direkt så var min säng väldigt skön att ligga i. De senaste dagarna har jag börjat undra över samhällets normer angående ett uppbrott. Hur lång tid ska man enligt samhällets normer vänta med att träffa någon ny om man blivit dumpad? Än känns det fortfarande lite tidigt för mig, men inte i bemärkelsen arr jag inte gått vidare utan att jag inte vill ha ett nytt förhållande. Det är rätt svårt egentligen, balansgången mellan det gamla och det nya. Alla vill att man ska gå vidare så snabbt som möjligt och hitta något annat, samtidigt tycker dom att man är känslolös om man faktiskt skulle göra det. Jag har valt att leva mitt liv oberoende av någon annan nu, det ska ta ett tag innan jag ger mig in på något nytt. Men på vägen ska jag njuta utav allt det jag faktiskt saknat. Igår unnade jag mig själv en dag med endast nöjen. Lunchade på BK och blev på kvällen bjuden på fika uppe i stan. Vi tog en tur om Boomers och satt där med Lolli i tre timmar. Kände mig ompysslad och visst var det härligt. Igår var verkligen en bra dag, precis som jag kände på mig att den skulle bli när jag vaknade på morgonen. Igår var det en dag där jag var konstant lycklig och inte för någon speciell anledning, utan för att det inte fanns en enda anledning till att jag inte skulle vara det. Jag är tillbaka.
Carpe Diem
Kommer ni ihåg när vi alla var små och inte hade varken skola eller framtid att oroa oss för? Våra vänner var det bästa som fanns och grannpojken gifte man sig med bland videungarna. Varje dag var ett nytt äventyr och historierna om skogen vid vägens slut fick en att aldrig gå dit ensam. Vi byggde hus utav höbalarna som bonden balat på fältet och om vintern åkte vi pulka ner för backen på lekplatsen. Sen byggde vi våra alldeles egna igloos som vi sedan satt i och drack varm choklad tills mörkret la sig och våra föräldrar kallade hem oss. På våren och sommaren hade vi lådbilsrace på gatan och aldrig kan jag glömma det tunga åbäket utav plåt som pappa svetsade ihop till oss. Vi hade picknick med saft och kanelbullar på den ökända gravkullen som vi både fascinerades av och var livrädda för. Det var tiden innan Tillysborgs Café stängde ner och varje lördag sprang vi dit för att handla godis för veckopengen, jag minns så väl hur vi lyckligt stod på kö för att få välja ut vårt favoritgodis och hur vi sedan inte kunde komma ut därifrån snabbt nog för att kunna äta upp allt direkt. Sen fick vi vänta en hel vecka innan vi kunde göra om samma sak igen. När våra föräldrar inte var hemma cyklade vi till Barabadet och åt mer glass än vad vi badade och på vägen hem kunde ingen undmärka våra sånger som vi sjöng gång på gång. Jag saknar att vara liten, att inte behöva oroa mig för framtiden och att bara leva i nuet. När vi var små såg vi världen och livet för det undret det är, oavsett vilken dag det var. Vi förverkligade essensen utav Carpe Diem utan att veta dess betydelse. Idag vet vi betydelsen men har ingen aning om hur vi just ska fånga dagen och se den som det mirakel den är, vi kan inte längre gestalta den.
Förälskelsen, ett övergående eller ståndaktigt ting?
Hur är det med själva förälskelsen, den där hisnande känslan, försvinner det någonsin? Jag kan vakna upp sidan om Jonathan och känna pirret i magen samma sekund som jag ser honom. Efter ett år är jag fortfarande kär i honom och jag är fortfarande förälskad. Det är inte trots alla våra turer fram och tillbaka som jag känner så stark för honom, det är tack vare dom. Alla test som vi utsatt oss själva för och som vi klarat tillsammans. Ting som får en att känna starkare och starkare för varandra, men med tiden falnar tydligen också intensiteten. Kommer det komma en dag när jag inte längre är förälskad i honom utan bara älskar honom? I många förhållande är det endast den ena parten som fortfarande är förälskad och på något sätt känns det rätt sorgligt. Vad har hänt som fått den enas förälskelse att blekna? Tänk om man en dag vaknar upp och så har magpirret försvunnit. Det gör mig rädd att risken finns.
Är förälskelsen en övergångsfas till tryggheten,
eller är den en del av kärleken man har resten utav livet?
Tårar till film
Seven Pounds, The Curious Case of Benjamin Button, Changeling, tre filmer jag sett på sistone och som genast lagts till på listan över filmer som är bättre än bara bra. Satt igår och mös medan jag tittade på Changeling, riktigt bra film även om jag gärna hade sett ett annorlunda och mindre abrupt slut. Fast min favorit hittills i år är lätt Seven Pounds, längtar tills den kommer ut på dvd så jag kan sitta och bara låta tårarna rinna medan jag ser den helt underbara filmen om och om igen. På något sätt så kunde jag bara inte få fram en enda tår när jag såg den på bio, förmodligen problem med att visa sådana känslor publikt (och kanske lite rädsla över att förstöra sminket =P), vissa kan tydligen inte gråta på beställning även om man gärna velat. Fast A.I. i en biosalong hade nog gjort susen. Ge upp hulkandet och låt bara tårarna rinna, det är så man gråter vackert.
Not my cup of tea. Or was it?
Så då ligger man i sängen efter en riktig myskväll med sig själv. Mitt te har sedan länge svalnat och är lite väl sött för min smak, men sedan får jag skylla mig själv som tog en rejäl sked med honung i. På något sätt så känns det vuxet att dricka te såhär på kvällen, precis som det känns vuxet att ta en latte efter en shoppingrunda och en espresso efter maten. Kanske är samhällets normer kring vuxenskap baserade på de ögonblick när vi själva känner oss vuxna? Är det därför man redan i tonåren försöker att tvinga i sig beskt kaffe med tonvis med mjölk och socker? För att vi ska ses som vuxna? Jag vet själv att jag alltid svarar "Nä jag är inte vuxen än" när jag får frågan om jag dricker kaffe. Vaniljlatte är det närmsta jag kan komma, ja och ibland espresso om jag shotar det. Tror att jag får nöja mig med mitt sötsliskiga te ett litet tag till. Kanske en dag jag kan dricka kaffe med mjölk.
Minifilosofi
Det är svårt detta, att kombinera livet man vill ha med det liv man tilldelats. Men visst verkar det som att det flyter samman mer och mer för varje år jag lägger bakom mig. Kanske lever jag livet jag önskar utan att veta om det, för vägen mot målet är inte alltid som man tänkt sig.
I veterinärtankar
Ah, idag skulle jag vara duktig och fixa med ansökningspapperna till Köpenhamn så att dom var inne i god tid ^^ Tji fick jag, dom har inte släppts ännu. Hittills får jag skriva mitt presentationsbrev och samla ihop mina rekommendationsbrev.
Vad är min dröm om framtiden? Jag vill ha min alldeles egna praktik inriktad på både sällskaps-/hobbyhästar och sporthästar, fast först ha några år på nacken som veterinär på en väletablerad klinik så att jag får mig ett namn i hästvärlden. Om jag har tur bor ju mamsen kvar på landet och stallet kan lätt byggas om till en klinik med både röntgen och operationssal. Fast frågan är ju om man vill "flytta hem" igen ;)
Mitt skräddarsydda självförtroende
Varje människas självförtroende är unikt, det har skapats på ett speciellt sätt och det är några specifika detaljer som bibehåller och förstärker det. Hela mitt liv har det varit sången som gett mig självförtroende och varje gång jag känner mig nere kan jag brista ut i sång och plötsligt känner jag mig stark igen. Men jag vet oxå att om någon jag tycker om klankar ner på mig på grund av min sång så sårar det mig. Att sjunga gör mig lycklig och det är faktiskt en av de enda få saker ingen kan ta ifrån mig. Så länge jag kan minnas har sången varit nyckeln till min innersta frid och det kommer nog aldrig att ändras. Jag sjunger vart jag än går, i bilen, på jobbet, när jag städar, tränar, tillsammans med mina vänner och definitivt när jag har mina utekvällar på stan. Det finns en anledning till varför jag alltid vill sjunga karaoke när jag är ute - det får mig att känna mig oövervinnlig och jag blir peppad till max för resten utav kvällen. Så varför ska grunden till mitt självförtroende tas bort? Hur kommer det sig att det som gör mig lycklig ska enkelt få sållas bort när det inte skadar någon, för sen när har det skadat någon att sjunga i bilen till en riktigt bra låt?
Lördag, den moderna tidens vilodag
Det är något speciellt med lördagar, dom är alltid dagen efter oavsett om man varit hemma för myskväll eller om man har haft en utekväll. Det är dagen när man kan sitta med en kopp kaffe (i mitt fall vaniljlatte) och mysa i soffan inbäddad i ett täcke och pilla på datorn samtidigt som en film går på teve. Denna lördag är jag uppe i Helsingborg på besök hos Jonathans mamma och snart är det tyvärr dags att ta sig hemåt. Jag ska nämligen vara en "dagen efter"-chaffis åt Lolli, som även hon var i Helsingborg igår och kanske drack en eller två drinkar för mkt ;) Varje vecka är det just lördagen som är min dag för vila, fast det kan bero på att jag alltid jobbar på söndagar och därför inte riktigt får till mysfaktorn då. Någon gång i framtiden ska jag ta mig i kragen och verkställa min skrivardröm. Det är inte det att jag inte vill bli veterinär längre men jag skulle även vilja se om jag även kunna lyckas på den skrivande fronten. En gång i tiden ville jag ju faktiskt bli journalist och jag sökte faktiskt till Journalistlinjen i höstas, hör eller häpna - jag kom faktiskt in. Nä, kriterierna var inte särskilt höga men mina svensklärare har alltid tyckt att jag borde ägna mig åt skriverier och lämna djuren på hyllan. Artikelskrivande veterinär kanske? Eller vad sägs som frilansare för Ridsport eller någon fristående tidning? Usch nä, desto närmre jag kommer Mars och faktumet att mina ansökningspapper ska skickas in, desto mer blir jag orolig för att jag även i år inte ska antas för något nytt som jag missat att läsa. För frågan är om jag orkar söka en tredje gång, man blir ju liksom bara äldre och någon gång måste man inse sina begränsningar.
Hancock
Idag har jag sett Hancock två gånger. Egentligen var det inte meningen men satt i soffan medan mamma och Magnus kolla på den precis. Riktigt sevärd får jag säga och jag kan inte annat än att fångas utav kärlekshistorien som finns i den. Jag menar, hade jag klarat av att lämna någon jag älskar även om jag visste att jag skulle dö om vi var tillsammans? Tänk ett liv utan den man helst av allt vill spendera det med. Det är ingen riktigt liv, iaf inget fullt liv.
Stjärnan min, den jag hade då
Satt inne på Facebook och kollade runt bland mina vänner innan idag, och så fick jag syn på bilder på en gammal vän. Det är konstigt för trots att det är snart två år sedan vi bröt nu så kände jag ett sting utav saknad. Hon var en sådan vän jag kunde berätta allt för och faktiskt en utav dem få som är anledningen till att jag är den jag är idag. Jag fick till och med stå emot viljan att skriva en liten rad till henne och kolla hur allt var nuförtiden. Men det fanns ju en anledning till att vår vänskap slutade och jag vet inte om hon fortfarande håller fast vid sitt ogillande för mig. Jag däremot slutade aldrig att tycka om henne, vår kontakt och den vänskap vi hade och som aldrig kommer att kunna ersättas utav någon annan. Det känns faktiskt lite tomt utan henne ibland, för hon var ju en stor del utav mitt liv, min stjärna, som jag höll ihop med i vått och torrt. Tills det en dag sprack och jag kommer aldrig få veta vad det var som jag gjorde så fel, eller hur jag kunnat reparera det. Jag struntade i min stolthet den gången och försökte ställa allt till rätta, men från och med den dagen har vi aldrig haft den minsta kontakt med varandra igen. Det är synd, för jag tror hon hade gillat livet jag lever idag och jag tror att hon hade passat riktigt bra in i det. För på ett sätt var det hon som skapade detta livet åt mig, det var hon som fick mig att se mitt sanna och vackra jag.
